På bussen tillbaka till Stockholm efter en otroligt skön och avkopplande jul. Har verkligen ro i hela själen och jag summerar veckan som gått som räddningen för min hälsa efter en hektisk höst och vinter. Det är ett under att jag inte har blivit förkyld under ledigheten, men peppar peppar säger jag och ser framför mig hur jag kommer att vara frisk mina fem återstående lediga dagar innan 2012 drar igång med full kraft.
Passar på att läsa ikapp lite tidningar som jag inte har haft en chans att läsa hemma innan jag åkte. Jag gillar känslan av att plasta av en ny tidning, men allt som oftast stannar det där och jag har sällan eller mest aldrig tid att läsa annat än framsidan. Senaste numren av DV, Vagabond, Runner’s World, Topphälsa och Fitness Magazine har fått följa med i väskan, och det är just den sistnämnda som jag vill ge lite extra uppmärksamhet.
Jag hinner inte längre än till första ”riktiga” uppslaget (räknar inte de första reklamuppslagen som något att ha…) förrän jag möts av Maries smittande leende. Hennes ledare är ofta full med underfundigheter och kloka ord, och januarinumret är inget undantag.
Det handlar om träningsmål och hetsen som alltid uppstår efter nyår. Ni vet…nu ska det väl ändå ske – nu ska jag bli snyggare, starkare, snabbare och smidigare än jag någonsin varit-hetsen. Den alltid lika tröttsamma allmänna träningsöverladdningen som oftast slutar i en förkylning eller en total förlust av lust att röra sig alls. En klassiker varje år.
Staka ut en riktning som känns rimlig – och ta ett steg i taget skriver hon, den kloka dalkullan, och jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Jag är så urbota trött på nyårslöften som kräver mer än vad varken kropp, knopp eller dygnets timantal tillåter. Man kan inte träna allt och bli bäst i alla grenar, punkt slut. Nej, det enda raka är att komma fram till vad det är man vill med sin träning, välja ut vad som faktiskt är roligast och mest betydelsefullt, och sen köra på det. Är det inte roligt kommer det inte att vara särskilt länge, det vet vi ju alla.
Det är inte lätt det här med träningsmål och för en del är det varken nödvändigt eller ens intressant. Jag tror dock personligen att hjärnan mår bra av att ha något (rimligt) att sträva mot och att kroppen förhoppningsvis blir mer villig att hänga med på svett – och mjölksyretåget när den vet var slutstationen ligger.
Jag filar själv på mina må bra-mål för nästa år. Jubileumsmaran mitt i varma sommaren är ett faktum, och där ska det plitas ner ett rimligt resultat. Cykelvasan (tillsammans med några bloggkollegor) är också spikad, och det blir en stor utmaning för min hittills cykelfria kropp. Har självklart även ett par löften till mig själv inför 2012 som inte är renodlade träningsmål, men ack så viktiga för hälsan. Träningsmålen får ju inte bli för många, ska ju som sagt hinna med lite annat under året också…vill faktiskt inte spendera varenda vaken timme iklädd träningskläder. 
Hur ser era träningsmål ut för 2012?
Spöregn utanför fönstret, tidningar och sharonfrukt innanför.